martes, abril 18, 2017

Sentimientos xenófobos florecen descaradamente en toda la sociedad- Por Lars Klint

Por Lars Klint, periodista sueco del diario Kvällsposten.
No Muerto. Suena como una especie de tema imaginado para un Viernes Santo.
No lo es. Lo que pasa es que terminé allí luego de una excursión al pueblo de Sjöbo durante esta semana santa para inspeccionar la tapa del desagüe de materiales distintos al hormigón.
Fue hace 30 años que el diario Kvällposten envió allí al joven escritor Omar Pérez Santiago para, como refugiado, retratara la recepción en el centro de la xenofobia de Suecia, el pueblo de Sjöbo y su emergente sello racista. Un referéndum se  declaró puesto que las opiniones estaban dividas  frente a la recepción de 15 refugiados por el municipio. El líder local del Partido del Centro, el agricultor Sven-Olle Olsson, fustigó la atmósfera con  imágenes de horror a la delincuencia y  a la cultura de la violencia.  El espíritu Sjöbo se convirtió en un término nacional por su tono racista.
Omar Pérez, que entonces se llamaba Pancho y nueve años antes huyó de la persecución de la dictadura militar de Pinochet en Chile, describió  afinadamente sus días en Sjöbo. Las reuniones y las impresiones. En la peluquería, la escuela, la librería, la oficina de empleo, el cine, el kiosko de completos. Y el hotel Gästis.
Yo era responsable del reportaje en el diario Kvällsposten  y recuerdo que yo me pregunté si Omar Pérez Santiago realmente había sido bien recibido en todas partes.
– Sí, así fue en la superficie, afirmó Pancho. Los residentes de Sjöbo estaban avergonzados de toda la atención negativa y culpaba a sus políticos. Ellos mismos no estaban en contra de los inmigrantes y extranjeros. Eso fue lo que dijeron.
– Que ellos fueron positivos y acogedores. Pero aun así consideraban que era bueno un referéndum.
Pienso en Omar Perez – “Pancho” – cuando yo deambulo en busca de la delgada tapa del desagüe de plástico o metal ligero de un diámetro de 78 centímetros.
Me pregunto cómo sería tratado y a qué conclusiones  llegaría hoy en una nueva  visita. Ese referéndum en 1988 terminó después con un no desgarrador. Casi el 70 por ciento de los votantes fueron muy duros contra la idea de dar refugio allí a los 15 refugiados, principalmente del Líbano. Y el espíritu de Sjöbo sigue vivo. En las elecciones de 2014, el partido de extrema derecha Sverige Demokraterna alcanzó el 30 por ciento de los votos en las elecciones parlamentarias y el 21 por ciento en las elecciones municipales.
El sentimiento xenófobo ha echado raíces en todos los posibles lugares de cultivo y florece sin vergüenza en toda la sociedad.
Recibo de correo electrónico de contacto con Omar Perez Santiago. Admite que la imagen que hizo hace 30 años no se ajustó a los resultados de las elecciones. La gente tenía una más dura resistencia a los refugiados que lo que simulaban con él. Hoy en día probablemente serían más honestos. Las tendencias racistas se han establecido en toda Europa, incluso en otras partes del mundo, así lo señala.
Le pregunto si quiere realizar una nueva visita.
Promete tener noticias de la próxima vez que esté en Suecia. Ahora es un autor respetado y tiene un sólido perfil cultural en la capital chilena, Santiago. Se beneficia de sus habilidades lingüísticas suecas.
Aquí es donde los muertos vivientes o los No Muertos entran en el cuadro.
Omar Pérez habla líricamente sobre el poeta y crítico literario de Malmö, Clemens Altgård, que en los años 90 fue una de las fuerzas impulsoras de la fracción poética Liga de Malmö, inspirados en punk y que dominó la escena de la poesía de la región. El cineasta Lukas Moodysson fue otro miembro.
Omar Pérez Santiago dice con orgullo que él ha traducido  al español el libro de poesía de Clemens Altgård, No-muerto y que acaba de salir en las librerías chilenas.
Felicidades, le digo. Y feliz Pascua.
Sjöbo puede esperar. Atormentados por su propia No Muerte y como todos en Suecia contemplar el mensaje de amor, un triste Viernes Santo, una semana después de lo ocurrido en Drottninggatan de Estocolmo.
Fuente Kvällsposten

De främlingsfientliga stämningarna blommar oblygt i hela samhället


Odöd. Det låter ju som något slags tänkt tema en långfredag.
Så är det inte alls. Jag råkar bara hamna där efter en påskutflykt till Sjöbo för att inspektera brunnslock av andra material än betong.

Det är 30 år sedan
 Kvällsposten skickade dit den unge författaren Omar Perez Santiago för att som flykting skildra mottagandet i främlingsfientlighetens huvudfäste, Sjöbos framväxande signum. En folkomröstning var utlyst eftersom opinionen motsatte sig att 15 flyktingar skulle placeras i kommunen. Den lokala centerledaren, lantbrukare Sven-Olle Olsson piskade upp stämningen med skräckbilder av kriminalitet och våldskultur. Sjöboandan blev ett riksbegrepp med rasistisk klangbotten.
Omar Perez, som då kallade sig Pancho och nio år tidigare flytt förföljelsen från Pinochets militärdiktatur i Chile, beskrev finstämt sina dygn i Sjöbo. Mötena och intrycken. Hos frisören, i skolan, bokhandeln, på arbetsförmedlingen, biografen, korvkiosken. Och Gästis.
Jag var ansvarig för reportagematerialet i tidningen och minns att jag undrade om han verkligen blivit så här artigt och väl bemött överallt. 
– Ja, så var det på ytan, intygade Pancho. Sjöboborna skämdes över all negativ uppmärksamhet och skyllde på sina politiker. Själva var de inte alls emot invandrare och utlänningar. Det var vad de sa.
– Att de var positiva och välkomnande. Men att det ändå var bra med en folkomröstning.

Jag tänker på Omar Perez - ”Pancho” - när jag strövar runt i jakt på ett tunt brunnslock i plast eller lättmetall med en diameter på 78 centimeter.
Jag undrar hur han skulle bemötas och vilka slutsatser han skulle dra vid ett nytt besök. Den där folkomröstningen 1988 slutade ju med ett förkrossande nej. Närmare 70 procent var stenhårt emot att de 15 flyktingarna, huvudsakligen från Libanon, skulle ges en fristad i deras trygga kommun. Och Sjöboandan lever kvar. I valet 2014 nådde SD 30 procent av rösterna i riksdagsvalet och 21 procent i kommunvalet. 
De främlingsfientliga stämningarna har slagit rot i alla tänkbara grogrunder och blommar oblygt i hela samhället.

Jag får mejlkontakt med Omar Perez Santiago. Han medger att bilden han fick för 30 år sedan inte överensstämde med valresultaten. Folk var hårdare i flyktingmotståndet än vad de låtsades inför honom. I dag skulle de nog vara ärligare. De rasistiska strömningarna har etablerats i hela Europa, ja i andra delar av världen också, konstaterar han. 
Jag frågar om han vill göra ett återbesök?
Han lovar att höra av sig nästa gång han är i Sverige. Han är numera en aktad författare och framgångsrik kulturprofil i Chiles huvudstad Santiago. Han har nytta av sina svenska språkkunskaper.
Det är där Odöd kommer in.
Omar Perez talar lyriskt om Malmöpoeten och litteraturkritikern Clemens Altgård, på 90-talet en av drivkrafterna i den punkinspirerade Malmöligan som dominerade de skånska poesiscenerna. Lukas Moodysson var en annan.
Omar Perez berättar stolt att han översatt Clemens Altgårds diktsamling Odöd till spanska och att den just kommit ut på de chilenska bokhandelsdiskarna - No-Muerto.
Grattis säger jag. Och glad påsk.
Sjöbo kan vänta. Hemsöka sin egen odöd och liksom hela Sverige begrunda kärleksbudskapet, en ledsam långfredag, en vecka efter Drottninggatan.

Yevgueni Yevtushenko: “A la izquierda, siempre a la izquierda, pero no más a la izquierda del corazón”

El año 1987 me dispuse a ir a la ciudad universitaria de Lund en Suecia donde, según consignaba el periódico, daría un recital el poeta ruso Yevgueni Yevtushenko, un verdadero clásico y un mito. El rumor de que se año le darían el Premio Nobel de literatura a un ruso, era grande en Suecia En la ciudad Malmö tomé el metro tren y en quince minutos llegué a la ciudad de Lund. En el camino al auditorio universitario me encontré con mi amigo, el músico Julio Numhausser, que iba a lo mismo.
En el camino Julio me contó que el poeta Yevgueni Yevtushenko, cuando había estado en el Chile de Allende, le habían pedido a él que fuese su ataché. Entonces Julio vivió varios días con el poeta en Santiago. El poeta ruso estaba obsesionado con comprar un diccionario de rimas. Con ese objetivo visitaron numerosas librerías de Santiago. El ruso dio un legendario recital en el Estadio Chile. Ahora Julio lo había llamado al Gran Hotel de Lund, donde el poeta se alojaba, y el ruso lo invitó a  cenar después del recital.
El recinto estaba repleto. El ruso apareció por la platea y vestía una camisa florida, con su porte alto y delgado.
El poeta tenía fama de recitador para estadios, un seductor de masas. No había perdido nada de esos gestos. El actor que leyó las traducciones al sueco fue el destacado Peter Stormare.
Fue una lectura apoteósica. El mito era real.
Pero faltaba lo mejor de esa noche.
Al finalizar dijo el ruso:
“Quisiera dedicar este recital a mi amigo Julio Numhausser que se encuentra hoy en la platea y al que yo conocí en el Chile de Salvador Allende. Permítanme terminar con un poema que yo leí en el Estadio Chile de Santiago. Y en homenaje a Julio quisiera leerlo en español”
En ese momento, todos los ojos se volvieron a Julio Numhausser que estaba sentado a mi lado.
Y el ruso recita en español:
A la izquierda, muchachos,
siempre a la izquierda,
pero no más a la izquierda
de vuestro corazón.
”.
Era, obviamente, un poema contra el estalinismo y contra las burradas de los que comulgan con ruedas de carreta.
Esperamos con Julio que el poeta firmara sus libros a sus lectores.
Después vino el ruso a saludar a Julio. Y entonces en el hall del auditorio, Julio me lo presentó y él, cordialmente, me invitó a la cena. Nos fuimos caminando hasta el restaurante del Gran Hotel de Lund, donde cenamos junto a su nueva mujer, María Nóvikova, una rusa bella y blanca como la harina, Peter Stormare, el monstruoso actor sueco y el editor sueco de Yevgueni Yevtushenko, el poeta Rubén Aguilera de Lund y el poeta Juan Cameron, que se había sumado en el camino.
Recuerdo que en algún momento Yevgueni Yevtushenko al iniciar la cena hace un brindis y dice:
-Quisiera hacer un brindis por Julio Nunhausser y mis amigos chilenos aquí presentes. Conocí a Julio en el Chile de Allende. Un pueblo al que quiero mucho, un país de grandes poetas y de grandes vinos.
En ese momento, el editor llamó al mozo:
-Traiga el mejor vino que tenga para los chilenos.
Así brindamos y comimos esa noche.
Ese año le dieron el Premio Nobel a un ruso, sí: Al poeta Joseph Brodsky.
Cuento esto ahora con la triste emoción que me da el haberme enterado recién, hace algunas horas, según informa María Nóvikova,  que el gran poeta ruso Yevgueni Yevtushenko ha muerto hoy a la edad de 85 años.
Creo sinceramente, con humildad y con esperanza, que el poeta Yevgueni Yevtushenko dio  prueba rigurosa de su amor a la libertad, a todas las libertades que debemos aspirar, no sólo a las convenientes.

jueves, abril 06, 2017

En minnesbild av Jevgenij Jevtusjenko -Magasin Opulens



Jevgenij Jevtusjenko 1933-2017
NEKROLOG. En dag i november 1987 begav jag mig till Lund. Enligt morgontidningen skulle Jevgenij Jevtusjenko, en närmast legendarisk poet, läsa sina dikter. Det ryktades också att det årets Nobelpris i litteratur eventuellt skulle ges till en rysk författare.
På vägen till universitetsaulan träffade jag en vän, musikern Julio Numhauser, som hade samma mål som jag. Han berättade att poeten Jevgenij Jevtusjenko hade varit i Allendes Chile, 1972. De hade bett Julio att vara poetens personliga guide under besöket och han tillbringade flera dagar med poeten i Santiago. Den ryska poeten var besatt av att få tag i ett rimlexikon och de besökte flera bokhandlar. Jevgenij Jevtusjenko gjorde under samma resa också ett berömt framträdande på Estadio Nacional de Chile.
Lunds universitetsaula blev fullsatt. Skalden hade ett rykte som recitatör med förmåga att kunna förföra massan vid arenaframträdanden och han hade inte förlorat något av denna förmåga. Dessutom hade han hjälp av den imponerande svenske skådespelaren Peter Stormare som läste upp de svenska översättningarna av den ryske poetens dikter.
Det var en enorm framgång. Myten stämde med verkligheten. Vid slutet tillägnade Jevtusjenko föreställningen till Julio Numhauser och som en hyllning till sin vän läste han en dikt på spanska. I det ögonblicket vändes allas blickar mot Julio som satt bredvid mig.
”Till vänster, pojkar,
alltid till vänster,
men inte mer vänster
än ditt hjärta.”
Det var uppenbarligen en dikt som uttryckte kritik mot stalinismen och dess förtryck. Efteråt gick vi till Grand Hotel och åt middag med Jevtusjenkos fru María Nóvikova, Peter Stormare, förläggaren Per I Gedin och lundapoeten Rubén Aguilera.
Nobelpriset gick till en rysk diktare det året, men till poeten Joseph Brodsky.
När jag hastigt nu skriver ned detta minne är det i sorg och bara några timmar sedan María Nóvikova tillkännagivit att den store ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko avlidit i en ålder av 84 år. Jevgenij Jevtusjenko mest bestående bidrag till eftervärlden är i min mening hans kärlek till friheten.

SECRETOS EN LA QUINTA DE OLIVOS 3 Spirit Karix, la solitaria Por Omar Pérez Santiago Ilustración de Luis Martínez Publicado en Off The Record

  Karix es la superheroína de la oculta cultura argentina: tira las cartas, hace sahumerios y prende velas aromáticas. Tiene poderes mágicos...